Sonoma Raceway: kuperad teknisk racing mitt i Kaliforniens vinland
En knapp timme norr om San Francisco, där Highway 37 möter Highway 121 vid udden Sears Point, tar det kaliforniska vinlandet vid på allvar. Här böljar gräsklädda kullar mot horisonten, vinrankor klänger på sluttningarna och får betar i backarna – och tvärs igenom alltihop ringlar en racerbana som har plågat och förfört förare sedan 1968. Sonoma Raceway är på många sätt en omöjlig kombination: en av USA:s mest tekniskt krävande banor, placerad i ett av landets mest stillsamma och natursköna jordbrukslandskap. Det är just den kontrasten, och den kuperade terrängen banan är byggd på, som gör anläggningen till något alldeles eget i amerikansk motorsport.
Från betesmark till motorsportens finrum
Banan invigdes i slutet av 1968 under namnet Sears Point Raceway, döpt efter landtungan där de två motorvägarna strålar samman vid Sonomabergens södra utlöpare. Under de första decennierna var det här norra Kaliforniens självklara hem för landsvägsracing, med sportvagnar, motorcyklar och dragracing om vartannat, medan Laguna Seca spelade motsvarande roll längre söderut vid Monterey. Vägen hit var dock allt annat än spikrak: anläggningen bytte ägare flera gånger och gick igenom perioder av ekonomisk osäkerhet innan Speedway Motorsports tog över 1996 och inledde ett långsiktigt moderniseringsarbete som förvandlade den slitna klassikern till en modern motorsportanläggning. Namnet har följt med tiden. Mellan 2002 och 2011 hette banan Infineon Raceway efter ett sponsoravtal med halvledartillverkaren, och sedan 2012 bär den det enklare och geografiskt ärligare namnet Sonoma Raceway. I depån lever dock det gamla namnet kvar – den som säger Sears Point avslöjar sig direkt som en veteran med långt minne, och för många förare är det fortfarande så banan heter på riktigt.
En bana utan en enda plan meter
Den fulla bansträckningen mäter ungefär 4 kilometer – drygt två och en halv engelsk mil – och rymmer tolv kurvor. Men det är inte längden som definierar Sonoma, utan höjdskillnaden. Banan är draperad över en naturlig sluttning snarare än utschaktad ur den, och mellan anläggningens lägsta och högsta punkt skiljer det runt 50 meter. Knappt någon del av varvet är verkligt plan. Direkt efter start och mål bär det brant uppför mot den första kurvan, och i den andra kurvan – en stigande vänstersväng uppe på krönet – svänger förarna i praktiken i blindo, eftersom apexen gömmer sig bakom backkrönet. Uppe på åsen slingrar banan vidare genom ett tekniskt parti innan den påbörjar den långa färden nedför mot bukten igen. Varje bromszon kompliceras av lutningen: den som bromsar för sent i nedförsbacke får helt enkelt inte stopp på bilen, och den som tar i för tidigt i uppförsbacke tappar all fart inför nästa raksträcka. Det är ett varv som belönar millimeterprecision och straffar improvisation, och det är precis därför förare i alla kategorier rankar banan så högt.
Karusellen, essen och hårnålen
Två passager definierar Sonoma mer än några andra. Den första är Karusellen, den långa vänsterkurva i utförslut som skruvar sig genom nästan ett halvt varv medan banan faller undan under bilen. Föraren måste bestämma sig tidigt, balansera bilen på gränsen till greppet i flera sekunder och lita på en kurva vars utgång inte syns vid insvängningen – belöningen är fart in i varvets snabbaste sektion. Den andra är hårnålen i kurva 11, alldeles före mållinjen: trång, långsam och föregången av en av banans tyngsta inbromsningar. Det är här omkörningarna sker, det är här desperata utbromsningar på sista varvet slutar i buckliga skärmar och hetsiga diskussioner i depån, och det är hit tv-kamerorna söker sig när ett race ska avgöras. Däremellan väntar snabba riktningsbyten genom essen och en flygande högerkurva strax före hårnålen. För ingenjörerna är helheten en enda lång kompromiss: en bil som är följsam nog för de långsamma partierna blir lätt nervös i de snabba, och tvärtom. Att hitta den minst dåliga kompromissen är halva jobbet i Sonoma.
NASCAR bland vinrankorna
Sin fasta plats i den amerikanska motorsportens medvetande fick banan när NASCAR Cup-serien kom hit 1989 – premiärloppet vanns av Ricky Rudd – och sedan dess har det årliga juniracet i vinlandet varit en av seriens mest särpräglade helger. Tunga stock cars, konstruerade med ovalracing i åtanke, får kämpa sig uppför och nedför en bana som aldrig ger dem en sekunds vila, och fältets landsvägsspecialister ringar in helgen i kalendern långt i förväg. Ingen har dock behärskat banan som Jeff Gordon: kalifornier, uppvuxen i trakten, och med fem cupsegrar i Sonoma som fortfarande står sig som rekord. Layouten har sin egen historia. Under många år körde NASCAR en förkortad variant som hoppade över Karusellen via en genväg, för att hålla fältet tätt samlat, men 2019 återvände serien till den fulla sträckningen – till puristernas stora glädje, eftersom banans finaste kurva äntligen fick tillbaka sin plats i dess största lopp. Sommarhettan mellan kullarna gör dessutom racet till ett av säsongens mest fysiskt krävande, där bromsar, däck och förare slits i takt.
IndyCar-finaler och dragracing
Sonoma är mycket mer än ett NASCAR-stopp. Mellan 2005 och 2018 gästade IndyCar-serien banan varje år, och under de senare åren fungerade loppet som säsongsfinal – mästerskap avgjordes alltså bokstavligen uppe bland kullarna i Carneros, med nykrönta mästare fotograferade mot en fond av vinrankor. Scott Dixon vann både loppet och titeln här 2015, och året därpå upprepade Simon Pagenaud bedriften med en dominant helg – bilder som kom att definiera den epoken av amerikansk formelbilsracing. Att en hel mästerskapssäsong kunde avgöras på en slingrande bana uppe i vinlandets kullar sade också något om hur mångsidig serien ville vara. På området ligger dessutom en dragracingbana av klassiskt kvartsmileformat, och NHRA:s årliga sommartävling i Sonoma är sedan länge en del av seriens berömda västkustsväng, där de professionella teamen avverkar flera banor i västra USA på raken. Lägg därtill motorcykelracing, historiska festivaler, sportvagnstävlingar, förarutbildningar och trackdays i princip året runt, så framträder bilden av en av USA:s flitigast använda motorsportanläggningar. Få platser i landet rymmer så många discipliner innanför samma grindar, och kalendern står sällan stilla mer än några dagar i sträck.
Landskapet som medspelare
Det som gör ett besök i Sonoma oförglömligt är till sist allt runt omkring själva racingen. Banan ligger i Carneros-distriktet, den svala södra porten till både Sonoma- och Napadalen, och från banans övre delar ser man vingårdar, betesmarker och på klara dagar vattnet i San Pablo Bay. Morgnarna börjar ofta grå och fuktiga när dimman trycker in från bukten, innan solen bränner igenom och kullarna skiftar i guld framåt lunch – väderväxlingar som kan förvandla greppnivån från ett träningspass till nästa och ge ingenjörerna gråa hår. Anläggningen har dessutom gjort en dygd av sitt lantliga läge: de branta grässluttningarna hålls efter av en egen fårhjord i stället för gräsklippare, en passande lösning för en bana omgiven av gårdar och vinodlingar. Publiken breder ut sig på naturliga gräsläktare i sluttningarna snarare än på höga betongläktare, med stora delar av banan i blickfånget samtidigt – gärna med ett glas lokalt vin inom räckhåll. Ingen annan anhalt i amerikansk racing känns riktigt som den här.
På kartan
Sonoma Raceway är bara en punkt i ett tätt nät av kaliforniska motorsportanläggningar, från kustbanorna vid Monterey till dirt track-ovalerna inne i Central Valley. Vill du se exakt var banan klämmer in sig mellan San Pablo Bays våtmarker och vinlandets kullar – och upptäcka regionens alla andra racerbanor, speedways och dragstrips – öppna vår interaktiva karta och zooma in på norra Kalifornien. Varje anläggning på kartan berättar något om landskapet den byggdes i; få gör det så tydligt som den här.