Canadian Tire Motorsport Park: djupdykning i Kanadas snabba klassiker
Ungefär en timmes bilresa öster om Toronto, i jordbrukslandskapet kring Bowmanville i kommunen Clarington i Ontario, ligger en av Nordamerikas mest respekterade racerbanor. Canadian Tire Motorsport Park - som generationer av motorsportfans fortfarande kallar Mosport - består av knappt fyra kilometer asfalt och tio kurvor, utlagda över ett kulligt landskap där i stort sett ingen del av varvet är plan. Banan är snabb, den är kuperad, och den har skrämt och förtjusat förare i ungefär lika hög grad ända sedan invigningen 1961.
Namnet som blev ett begrepp
Mosport är varken ett ortnamn eller ett efternamn, utan en enkel sammandragning av de engelska orden för motor och sport. Det valdes av de kanadensiska entusiaster som i slutet av 1950-talet letade efter ett permanent hem för landets bilsport. Marken de hittade nordost om Bowmanville erbjöd precis det som dåtidens bandesigner värdesatte högst: naturliga höjdskillnader, långa siktlinjer och en terräng som lät banan följa landskapet i stället för att kämpa emot det. Sedan 2012 heter anläggningen officiellt Canadian Tire Motorsport Park, efter ett långsiktigt avtal med detaljhandelskedjan Canadian Tire, men det gamla namnet vägrar envist att försvinna ur språkbruket.
Stirling Moss och premiäråret
Redan under den första säsongen 1961 markerade banan sina ambitioner. Stirling Moss, då på höjden av sin berömmelse, vann säsongens stora sportvagnstävling, och banan tackade honom med motorsportens mest bestående hyllning: kurva fem, hårnålen med dubbel apex, fick namnet Moss Corner och bär det än i dag. Det var en tydlig signal om att detta inte skulle bli någon regional klubbana utan en internationell arena - vilket det följande decenniet också skulle bevisa med råge.
Ett varv utan vilopauser
Det som gör banan speciell är hur fart och lutning samverkar. Varvet inleds med en snabb högerkurva som tas medan bilen fortfarande söker fäste, och störtar därefter ner i kurva två: en lång vänsterkurva i utförsbacke som många professionella förare räknar till kontinentens allra mest krävande. Vägbanan faller undan mitt i kurvan, utgången är helt skymd, och den som tvekar förlorar inte tiondelar utan hela sekunder.
Därefter följer en rad snabba riktningsbyten fram till Moss Corner, varvets enda riktiga andhämtningspaus, där den dubbla apexen obönhörligt straffar den som vill för mycket vid ingången. Sedan öppnar sig banan igen: en svit svepande högerkurvor i uppförsbacke, tagna i mycket hög fart, leder ut på den långa raksträckan på baksidan - uppkallad efter Mario Andretti - innan sista kurvan slungar bilarna tillbaka mot start och mål. Här finns inga konstgjorda chikaner och inga stadionsektioner. Medelfarten per varv hör till de högsta på någon landsvägsbana i Nordamerika, och de ständiga höjdskillnaderna gör att bilen nästan aldrig står plant. Kompromisser i grundinställningen som skulle passera obemärkta någon annanstans avslöjas här skoningslöst.
Formel 1-epoken: åtta Grand Prix
Mellan 1967 och 1977 arrangerade Mosport Kanadas Grand Prix åtta gånger, de första åren omväxlande med Mont-Tremblant i Québec och därefter som loppets ordinarie hemmabana. Segerlistan läses som en historiebok över epoken: Jack Brabham vann premiären 1967 i regnkaos, Jacky Ickx segrade 1969 och Jackie Stewart tog dubbla segrar 1971 och 1972.
Loppet 1973, som vanns av Peter Revson, fick en egendomlig plats i sportens annaler: mitt i förvirringen av regn, olyckor och trassliga varvräkningar gjorde säkerhetsbilen sin allra första insats i ett VM-lopp i formel 1. Emerson Fittipaldi vann 1974, James Hunt 1976 under sin mästerskapssäsong, och Jody Scheckter tog banans sista Grand Prix-seger 1977 - bakom ratten i en bil från det kanadensiskägda stallet Walter Wolf Racing, en passande patriotisk slutvinjett. Från 1978 flyttade loppet permanent till Montreal: formel 1-bilarna hade helt enkelt blivit för snabba för den gamla banans avåkningszoner och barriärer. Det som kostade Mosport dess Grand Prix - den kompromisslösa farten - förblev samtidigt banans främsta kännetecken.
Can-Am-dånet och tvåhjulingarna
Om formel 1 gav banan prestige, så gav Can-Am-serien den dånet. Mosport fanns med i den legendariska serien redan från premiärsäsongen 1966, och synen av de i praktiken regelbefriade sportprototyperna över banans blinda krön blev en av anläggningens mest ikoniska bilder. Epokens stora namn tävlade alla här, och kombinationen av enorm motorstyrka och störtande terräng passade serien perfekt. Även motorcykelsporten skrev historia på platsen: 1967 gästade motorcykel-VM banan. Genom decennierna tillkom dessutom Trans-Am, formel 5000, IndyCar och långlopp för sportvagnar - få banor i Amerika kan visa upp en så varierad tävlingshistoria.
Räddningen och det nya namnet
Liksom många klassiska banor gick Mosport igenom magra decennier då underhållet släpade efter och framtiden tedde sig oviss. Vändpunkten kom 2011, när en ägargrupp med bland andra den kanadensiske racerföraren Ron Fellows och affärsmannen Carlo Fidani köpte anläggningen. Investeringarna som följde saknade motstycke i banans historia: ny beläggning, ett modernt depåområde, nya garage, ett evenemangscenter och upprustade åskådarplatser. Det viktigaste är ändå det som inte hände: själva Grand Prix-banan tämjdes aldrig. Utförslöpan i kurva två, fullgaskurvorna, de blinda krönen - hela arvet från 1961 överlevde renoveringen intakt.
Banan i dag
Dagens tävlingskalender är både tät och varierad. Sportvagnsmästerskapet IMSA WeatherTech kommer till Ontario varje sommar med prototyper och GT-bilar i toppklass och för därmed vidare en långloppstradition som funnits sedan banans allra första år. NASCAR:s truckserie började tävla här 2013, och redan debutbesöket avgjordes med en kontakt och omkörning i sista kurvan som blivit ett av seriens mest omspelade ögonblick. Kanadensisk superbike, nationella sportvagns- och standardvagnsserier samt en älskad festival för historiska racerbilar fyller säsongen från vår till höst. På området finns dessutom en separat övningsbana och en kartinganläggning - Canadian Tire Motorsport Park är i dag snarare ett campus för kanadensisk motorsport än ett enskilt asfaltband.
För besökaren är anläggningen en upplevelse av den gamla skolan. I stället för betongläktare finns naturliga gräsklädda sluttningar där familjer campar precis som under Can-Am-åren, och utsiktspunkter som moderna arenor helt enkelt inte kan erbjuda: utförslöpan i kurva två sedd uppifrån, dalgången vid Moss Corner, de snabba kurvorna före Andretti-rakan. Den som en gång tillbringat ett tävlingsveckoslut här förstår varför kanadensiska fans reser genom halva landet för att komma tillbaka, år efter år.
Därför lever legenden vidare
I en tid av stadsbanor och till synes oändliga asfalterade avåkningszoner är Canadian Tire Motorsport Park ett levande försvarstal för den äldre idén om vad en racerbana ska vara: en väg lagd över verklig terräng, där lutning och skevning gör det arbete som chikaner tvingas göra på andra håll. Banan belönar mod och precision på samma gång, straffar tvekan omedelbart, och mycket få anläggningar i världen förenar så mycket historia med en sträckning som ligger så nära originalet från invigningsdagen. Att Stirling Moss vann här under premiärsäsongen, att formel 1-fältet kämpade här genom hela 1970-talets första hälft och att dagens IMSA-prototyper fortfarande brottas med exakt samma krön och dalar - det är en kontinuitet som knappast någon annan bana på västra halvklotet kan matcha. Den som vill förstå hur motorsport kändes när modet var den hårdaste valutan hittar svaret i kullarna utanför Bowmanville.
På kartan
Canadian Tire Motorsport Park ligger på landsbygden i Clarington i Ontario, inom bekvämt avstånd från Toronto och mitt i det motorsporttäta stråket kring de Stora sjöarna. Du hittar banans exakta läge, tillsammans med hundratals andra racerbanor, ovaler och motorsportanläggningar världen över, på vår interaktiva karta. Zooma in på södra Ontario, så ser du hur rikt racinglandskapet kring gamla Mosport faktiskt är.