Riverside International Raceway: Kaliforniens försvunna racerbana
I september 1957 invigdes en splitterny racerbana bland de torra, vindpinade kullarna i Edgemont i Kalifornien, ungefär tio mil öster om centrala Los Angeles. Under de följande tre decennierna hann Riverside International Raceway med ett formel 1-lopp, ett kvarts sekel av NASCAR-tävlingar, Can-Ams muller, långdistansklassiker och de allra första IROC-duellerna. Sedan, sommaren 1989, stängdes grindarna för gott. I dag täcker ett köpcentrum och företagsparker marken där esskurvorna en gång slingrade sig genom snårskogen, och Riverside har blivit själva sinnebilden för den stora amerikanska racerbana som offrades på fastighetsmarknadens altare.
Ett barn av efterkrigstidens racingboom
Södra Kalifornien var i mitten av 1950-talet det bultande hjärtat i den amerikanska motorsportfebern. Hemvändande soldater hade tagit med sig smaken för europeiska sportvagnar, hot rod-scenen exploderade, och improviserade tävlingar på flygfält och allmänna vägar drog publikmassor som platserna inte längre kunde ta emot på ett säkert sätt. Det regionen saknade var en permanent, ändamålsbyggd racerbana. Riverside fyllde exakt det tomrummet. Banan anlades på billig ranchmark i Edgemont-området nära staden Riverside, öppnade i september 1957 och lockade snabbt västkustens största racingnamn. Läget var allt annat än glamoröst — hett, dammigt och ofta piskat av ökenvindar — men marken var billig och bansträckningen en äkta utmaning. När Los Angeles Times från 1958 började sponsra en stor sportvagnstävling på banan, Times Grand Prix, fick anläggningen ett flaggskeppsevenemang och en mediebevakning som få amerikanska banor kunde mäta sig med. Under Les Richters långa ledning — en före detta stjärna i Los Angeles Rams som sadlat om till motorsporten — växte Riverside till en av landets mest professionellt drivna anläggningar.
Nio kurvor och en dryg kilometer fullgas
Riversides layout var en studie i kontraster. I sin längsta version mätte ett varv ungefär 5,3 kilometer, medan NASCAR för det mesta använde en kortare variant på cirka 4,2 kilometer som genade förbi en del av det krokiga inledningspartiet. Varvets första halva var ren rytm: efter den första kurvan klättrade och föll vägen genom en berömd svit av esskurvor, en flytande kedja av böjar där ett misstag i en kurva fortplantade sig genom de tre följande. Sedan kom kontrasten — en bakre raksträcka på klart över en och en halv kilometer, en av de längsta i amerikansk racing, där Can-Am-sportvagnar och stockcars med stora V8-motorer nådde hisnande farter innan de bromsade stenhårt för kurva 9, en bred, svagt doserad högerkurva som svepte bilarna tillbaka ut på startrakan. Omgivningarna var lika skoningslösa som bansträckningen. Avåkningszonerna bestod mest av hårt packad jord och buskage, sommarhettan plågade motorer och däck, och det ständigt närvarande dammet letade sig in överallt. Förarna respekterade Riverside; många var öppet rädda för delar av banan.
Dagen då formel 1 kom till Kalifornien
Under en novemberhelg 1960 stod Riverside i racingvärldens absoluta centrum. USA:s Grand Prix, säsongens sista deltävling i formel 1, kördes på den kaliforniska banan, och Stirling Moss vann i en privat Lotus från Rob Walkers stall. Det borde ha blivit en triumf för amerikansk banracing, men världsmästerskapet var redan avgjort till Jack Brabhams fördel sedan flera månader, arrangemanget gick trögt och publiksiffrorna hamnade långt under förväntningarna. Loppet gick med förlust och formel 1 återvände aldrig till Riverside; från 1961 fann USA:s Grand Prix ett långvarigt hem på Watkins Glen i delstaten New York. Ändå lämnade loppet 1960 banan med en merit som få amerikanska anläggningar kan skryta med: en riktig deltävling i formel 1-VM, vunnen av en av tidernas största förare — på en bana som inte längre finns.
NASCAR:s hemmaplan på västkusten
Om formel 1 bara var på tillfälligt besök blev NASCAR en del av Riversides identitet. Stockcars tävlade där första gången i slutet av 1950-talet, och från 1963 gjorde Motor Trend 500 banan till en fast punkt i Grand National-kalendern. Loppet blev snabbt Dan Gurneys privata jaktmark — den kaliforniske mångsysslaren vann det fem gånger under 1960-talet och förtjänade den inofficiella titeln kungen av Riverside. Racerbanor med höger- och vänsterkurvor var främmande mark för de flesta stockcarförare på den tiden, vilket gjorde Riverside till ett paradis för vägracingspecialister som ställde upp som inhoppare. Under många säsonger inleddes NASCAR-kalendern faktiskt i Riverside i januari — sportens mästare öppnade alltså sina titelstrider inte på en oval i Södern utan på en kalifornisk racerbana, flera veckor före Daytona 500. Under senare år hade banan två cupdeltävlingar per säsong. Det sista cuploppet i Riverside, Budweiser 400 i juni 1988, vanns av Rusty Wallace — en fullfjädrad banracingspecialist som satte punkt för tre decennier av stockcarhistoria i öknen.
Can-Am, långlopp och det första IROC
Riversides stamtavla inom sportvagnsracing var minst lika djup. Times Grand Prix, som startade 1958, växte till ett av Amerikas mest prisrika och välbesökta racinglopp och lockade varje höst internationella stjärnor över Atlanten. När Can-Am-mästerskapet föddes 1966 blev Riverside en självklar anhalt — den ändlösa bakre raksträckan var en perfekt scen för de starkaste racerbilar som någonsin byggts. Under 1970- och 1980-talen förde IMSA-mästerskapet långdistansracing till banan, och även indycar-bilarna dök upp: de körde Rex Mays 300 i slutet av 1960-talet och återvände i början av 1980-talet. Riverside stod dessutom värd för en genuin motorsportinnovation: de allra första tävlingarna i International Race of Champions hösten 1973, där stjärnor från olika discipliner möttes i identiskt preparerade Porschar. Få banor i världen kunde visa upp en sådan bredd — formel 1, NASCAR, Can-Am, IMSA, indycar och IROC tävlade alla på samma stycke kalifornisk asfalt.
Hastighetens pris
Riversides historia bär också på en mörk tråd, där en epoks säkerhetsstandard ställdes mot en snabb och kompromisslös ökenbana. I januari 1964 avled Joe Weatherly, NASCAR:s regerande dubble mästare, av skadorna han ådrog sig när hans bil träffade muren i kurva 6 under Motor Trend 500 — en tragedi som drev sporten mot bättre bälten och nät i sidorutorna. I augusti 1966 omkom Ken Miles, färsk från sina bragder för Ford i Le Mans och Daytona, när han testade den experimentella Ford J-car på Riverside — en förlust som skakade hela sportvagnsvärlden. Och 1983 miste den tyske veteranen Rolf Stommelen livet efter en krasch i ett IMSA-långlopp på banan. Var och en av olyckorna hör hemma i den större berättelsen om hur motorsporten långsamt och plågsamt lärde sig att skydda sina förare, men tillsammans förklarar de varför även den tidens modigaste talade om Riverside med en respekt som gränsade till bävan.
Såld, stängd och asfalterad — fast åt fel håll
Det som till slut tog död på Riverside var inte faran utan geografin. Den tomma öken som gjort marken så billig på 1950-talet hade på 1980-talet förvandlats till förstklassig byggmark, i takt med att Inland Empire blomstrade och grannsamhället ombildades till staden Moreno Valley. Villaområdena kröp allt närmare stängslen, markpriserna sköt i höjden och kalkylen blev till slut obeveklig: som exploateringsmark var området värt mångdubbelt mer än som racerbana. Det sista NASCAR-cuploppet kördes i juni 1988, de sista evenemangen ebbade ut säsongen därpå, och sommaren 1989 stängde banan för alltid. Inom några år hade Moreno Valley Mall och omgivande handelsområden rest sig över den gamla banvallen. I dag finns i praktiken ingenting kvar av banan på platsen — inga läktare, ingen asfalt, bara minnen, fotografier och vittnesmålen från dem som en gång tävlade där. Riverside har blivit ett samlingsnamn för en hel kategori av förluster: de stora amerikanska racerbanorna som raderades av stadstillväxten.
På kartan
Riverside må vara borta, men världen banan tillhörde finns kvar därute. Vår interaktiva map kartlägger tusentals motorsportanläggningar över hela jordklotet — aktiva racerbanor, speedwayovaler och landsvägsbanor, däribland många historiska platser i Kalifornien och den amerikanska västern. Zooma in på Los Angeles-området, följ banorna som överlevde och se med egna ögon hur landskapet som en gång rymde Riverside International Raceway har förändrats.